I Aftonbladet plus kan du läsa min historia om att vara gift med en psykopat. Det känns som om det är i ett annat liv så långt ifrån min verklighet idag, där jag nu överöses med kärlek, respekt och trygghet varje dag <3. Läs hela artikeln här:
Blixtförälskelsen förvandlades till en tio år lång mardröm för Elisabeth
Hon misshandlades psykiskt och fysiskt i tio års tid. Sakta bröts Elisabeth ner av mannen som hon levde med.
Men till slut reste hon sig och lyckades återta kontrollen över sitt liv.
– Man kan inte värja sig från en psykopat, säger hon.
– Hjärnan sa åt mig att gå därifrån, spring! Men hjärtat ville annat. Jag blev blixtförälskad! berättar hon.
Sedan gick allt snabbt. De flyttade ihop direkt och gifte sig några månader senare.
Och snart födde hon deras son, Hampus. Mannen hon förälskat sig i, vi kan kalla honom Ragnar, var härligt gränslös och spontan. Allt annat än det hon själv var. Men det skulle inte dröja länge förrän han började visa helt andra sidor av sig själv.
Ena stunden höjde han henne till skyarna, i nästa fick han raserianfall. Elisabeth blev förvirrad och självförtroendet började svika. Snart kom skamkänslorna krypande. Och rädslan.
– Jag klandrade mig själv och tänkte att det måste vara något fel på mig. Han utstrålade så mycket kraft och säkerhet, han var så självklar i allt han sa och gjorde.
De flyttade flera gånger och levde i en isolerad tillvaro. Varken familj eller vänner fanns längre med i bilden, Elisabeth hade lämnat allt bakom sig. Hennes mamma och hennes syster hade förgäves försökt att tala henne till rätta. De såg en glad och stark kvinna förvandlas till en rädd och kuvad person.
– När jag kikar i backspegeln inser jag att jag blev hjärntvättad, säger hon.
Ragnar blev allt mer krävande och manipulativ och Elisabeth tvingades till ett snävt liv med begränsad rörelsefrihet.
När Elisabeth en dag upptäckte att Ragnar var otrogen med en annan kvinna fick hon nog och ville skilja sig. Men Ragnar ville i stället att de skulle flytta till ett kollektiv i norra Sverige. Och så blev det.
Det fanns en trygghet i kollektivet; Elisabeth fick stöd av de andra och hon lyckades faktiskt bli starkare. Men skilsmässan blev till slut oundviklig och Ragnar flyttade. Till en annan kvinna.
Nu startade en jojo-relation dem emellan. Ragnar pendlade mellan sin nya kvinna och sin exhustru. Elisabeth bodde kvar i kollektivet ett par år innan hon återvände till Västkusten. Hon mådde bättre än på länge och hade fått tillbaka sin tro på livet. Men det visade sig att deras stigar skulle korsas ännu en gång.
Ragnar hade varit en tid i sitt hemland Island, och Elisabeth tyckte sig se en annan person än den hon skilt sig ifrån.
– Han verkade annorlunda på något sätt. Lugn och stabil. Jag tänkte att han kanske hade tagit itu med sin trasiga bakgrund och bearbetat sin ryggsäck, säger hon.
Känslorna blossade upp och än en gång sveptes Elisabeth in i hans virvelvind. De flyttade till Island, nära Ragnars familj. Det kändes hoppfullt och tryggt. Nu, tänkte Elisabeth, skulle de bli en familj igen. På riktigt.
– Att jag idiotförklarades av alla runt omkring mig struntade jag i, säger hon.
Men drömmen om ett bättre liv slogs snart i spillror. Hittills hade Ragnar inte varit fysiskt våldsam, bara verbalt hotfull. Men han hade börjat missbruka narkotika, vilket bidrog till att han fick fruktansvärda raseriutbrott. Han slog sönder fönster, dörrar, väggar och annat i sin väg.
Elisabeth var livrädd för honom.
En gång mitt i natten blev han ursinnig över något och slängde ut Elisabeth på gatan. Nu orkade hon inte mer. Men vart skulle hon ta vägen? Inne i huset låg Hampus och sov, och om hon gav sig av skulle hon kanske aldrig få återse honom. Hon bet ihop. Igen.
Det var första gången han kastade henne ur huset. Men knappast den sista.
Efter ett par år på Island återvände de tillsammans till Sverige. Men inget mer än geografin var förändrat. Våldsamheterna, psykiska som fysiska, fortsatte, mot både henne och sonen.
Gång på gång bestämde Elisabeth sig för att lämna honom, men varje gång svek modet henne.
Efter våldet kom martyren i honom fram: ”Förlåt, älskling. Nu ska allt bli bra, allt ska bli annorlunda.”
Och nog blev det annorlunda. Men knappast bättre. När Ragnar drog in ytterligare en kvinna i relationen, i deras gemensamma hus, brast det för Elisabeth. Han äcklade henne, men hon var svag och kuvad. Paradoxalt nog blev den andra kvinnan lite av en räddning för henne. Allt fokus låg inte längre på Elisabeth, hon fick lite andrum. Och tid att planera flykten från det helvete hon levde i.
Hon lyckades ordna en lägenhet i det närliggande samhället. Hampus hade börjat skolan och hon ville inte rycka upp honom ännu en gång. På flyttdagen blev Ragnar helt rabiat och allt hon fick med sig var en madrass, dator och kläder. Och en halv miljon i skulder, skulder som egentligen inte var hennes. Men också det mest värdefulla – Hampus.
– Vi hade inte ens en tallrik att äta på! Men den tidigare hyresgästen hade lämnat kvar lite möbler och en cykel, det blev min räddning för att kunna ta mig till mitt jobb 16 km bort.
GÅTT VIDARE Elisabeth lyckades ta sig ur det destruktiva förhållandet och lever i dag i en sund relation. ”Jag har accepterat det som hänt och förlåtit mig själv”, säger hon.
En mager tillvaro, men Elisabeth kände lycka för första gången på mycket länge. Äntligen frid. Nu började den långa vägen tillbaka.
Ragnar dömdes senare till två års fängelse för narkotikabrott. Frihetsberövandet blev den räddning Elisabeth behövde för att skapa ett nytt liv för sig och Hampus. Hon skaffade skyddade adressuppgifter och flyttade tillbaka till hemtrakterna, där stödet av familj och vänner fanns.
Hon fick också hjälp genom Kriscentrum.
I dag mår Elisabeth bra i en sund särborelation och driver ett eget företag med hälsorelaterade frågor. Hon arbetar med samma metoder som hon använde för att bygga upp sig själv: yoga, meditation och EFT, ett slags psykologisk akupunktur.
När hon blickar tillbaka känns allt overkligt och främmande. Hon har ofta frågat sig själv hur hon kunde råka ut för detta, hur det kunde gå så illa för en så stark och jordnära person som hon är.
Ibland sköljer skulden och skammen över henne.
– Men man kan inte värja sig från en psykopat. Till och med experter som vet att de har med en psykopat att göra blir lurade, och det tycker jag känns skönt för min egen självkänsla. Samtidigt har alla mina erfarenheter gjort mig till en väldigt empatisk person. Jag har accepterat det som hänt mig, förlåtit mig själv och gått vidare, säger Elisabeth.
Fotnot: Personerna i texten heter egentligen något annat.