Våra gener

 

Dr. Bruce Lipton, biolog och forskare inom stamceller har kommit ut med en bok som heter “Tro, Dogmer och Biologi – Hur vårt undermedvetna styr våra gener”, där han omkullkastar gängse uppfattning. Nedan följer ett urdrag ur hans bok. HUGO – ett globalt forskningsprojektet på 80-talet

 

“Den konventionella uppfattningen var att kroppen behövde en gen för att förse ritningar till var och en av de mer än 100 000 olika proteiner som vår kropp består av. Till det kommer de åtminstone 20 000 reglerade generna som organiserar aktiviteten hos de protein-avkodade generna. Forskarnas slutsats var därför att det mänskliga genomet måste innehålla minst 120 000 gener belägna i våra 23 kromosompar”…

 

“Genforskarna efor en chock när de fann att den kompletta mänskliga genomet består av ungefär 25 000 gener i stället för de förväntade 120 000 generna (Pennisis 2003a &2003b,Pearson 2003, Goodman 2003). Mer än 80 % av det förmodat nödvändiga DNA:t existerade alltså inte!”…

 

“Konceptet med en gen – ett protein, utgjorde en fundamental grundsats i den genetiska determinismen. Eftersom HUGO-projectet omkullkastat den idén, måste vi nu skrota våra befintliga teorier om hur livet fungerar”…

 

“Vi kan inte längre använda generna för att förklara varför och människan står längst upp på evolutionsstegen. HUGO-projectet har bevisat att det inte finns någon större skillnad i antalet gener hos människan och de allra primitivaste organismerna”…

 

“När man ser tillbaka borde forskarna ha förstått att generna inte kan stå för kontrollen i våra liv. Hjärnan är per definition det organ som ansvarar för att kontrollera och samordna en organisms fysiologi och beteende. Men är cellkärnan verkligen cellens hjärna? Om vårt antagande att cellkärnan och dess DNA-innehållande material utgör cellens “hjärna”, då borde den procedur som kallas enukleation – borttagandet av cellens kärna – resulterar i att cellen dör”…

 

Men när forskarna gjorde experiment och tog bort cellkärnan, så fortsatte cellen att leva, den dog inte.

 

“Många celler överlevde en enukleation i två månader eller ännu mer. Det visar sig att celler utan kärna klarar sig bra och att de inte alls fungerar som hjärndöda organismer. De tar aktivt in och spjälkar näring, de upprätthåller samordningen av sina fysiologiska funktioner (andning, matsmältning, exkreation, rörelser osv), de fortsätter att kommunicera med andra celler och att aktivera lämpliga tillväxt- och försvarsreaktioner som svar på stimuli från omvärlden. Men självklart har enukleation en negativ påverkan på cellen. Utan generna förlorar den förmågan att dela sig och kan inte heller längre reproducera proteindelar som bryts ner genom normalt slitage i cytoplasman. Oförmåga att ersätta defekta proteiner i cytoplasman leder till mekaniska dysfunktioner som slutar med att cellen dör”…

 

“Avsikten med experimentet var att testa om huruvida kärnan verkligen är cellens “hjärna”. Om cellen hade dött omedelbart efter enukleationen skulle det ha varit ett bevis för en sådan uppfattning”…

 

“Men om cellkärnan och dess gener inte är cellens “hjärna”, vad har då DNA för roll i cellens liv? Vi har konstaterat att den enukleerade cellen dör på grund av att den förlorar sin reproduktionsförmåga, inte för att den förlorar sin hjärna. Utan förmåga att reproducera sina delar, kan den inte ersätta försvagade proteinbyggstenar, och inte heller replikera sig själv. Alltså är det logiskt att anta att kärnan är cellens reproduktionsorgan. Att man förväxlat reproduktionsorganet med hjärnan är ett förstående misstag eftersom vetenskapen alltid har varit och fortfarande är ett mansdominerat yrke…Män anklagas ofta för att tänka med sitt “organ”, så det är väl inte helt överraskande att forskningen oavsiktligt förväxlat cellens reproduktionsorgan med cellens hjärna!”

 

Intressant…eller vad tycker du?

 

Efter HUGO-projektet… “upprättade en grupp forskare ett nytt revolutionärt område inom biologin som kallas “Epigenetik” och som bokstavligen betyder “kontroll ovanför generna”. Forskningen inom epigenetiken har förändrat hela vår förståelse för hur livet kontrolleras (Pray 2004, Silverman 2004). De senaste tio åren har epigenetiken påvisat att DNA-ritningar som överförs via gener inte är huggna i sten vid födseln. Generna är inte vårt öde! Påverkan från omvärlden, inklusive näring, stress och känslor, kan modifiera dessa gener utan att förändra den grundläggande ritningen. Om dessa modifieringar, som har upptäckts inom epigenetiken, kan överföras till framtida generationer lika säkert som att DNA-ritningar överförs via dubbelspiralen (Reik & Walter 2001, Surani 2001).”

 

För mer info om Bruce Lipton